Читайте по-шведски

Sjovinden, som stod styvt pa utifran det breda havssvalget, uppfyllde hela den smala bygatan med sin maktiga strom.7

Forst langst bort i den nordliga utkanten av samhallet fann segelsommaren antligen det hus som han sokte. Den brada hostskymningen holl da redan pa att glida over i nattmorker. Huset lyste vitt i skumrasket. Jorgen Ruta steg uppfor den korta cementtrappan. Nar ingen svarade pa hans forsta latta, nastan forsiktiga knackning, dunkade han knogarna hart och ihallande mot ytterdorren. Langt bort horde han det dova och avlagsna aterljudet av sina egna bultningar. Ingen kom och oppnade. Allt var tyst och tomt. Men segelsommaren hade en kuslig kansla av att vara iakttagen och granskad av sjalva det overgivna husets alla svarta fonsterrutor.
– Efter annu ett par knackningar upptackte han ringklockan som satt inborrad i dorrposten. Tveksamt tryckte han sin breda tumme mot den slitna massingsknappen och lyssnade sedan lange. Nej, inte ett fotsteg, inte en rorelse. Ingenting annat an ekot av den sproda klocksignalen som surrade odsligt och avlagset langt inne i huset. Men nagon maste ha statt stilla och vantat alldeles intill forstugan. Ty plotsligt trycktes dorrhandtaget ner, laskolven drogs ifran8 och ett par kvinnoogon sag forskande pa mannen utanfor dorren.

Det sa odsliga och overgivna huset hade plotsligt fatt liv. Trots sin langa resa kande sig Jorgen Ruta bade oforberedd

och osaker, da han stod ansikte infor ansikte med den kvinna till vilken han hade ett allra sista arende fran sin skeppskamrat.

Kvinnan holl dorren pa glant. Med kroppen sparrade hon vagen in till huset. Efter nagra ogonblick av tyst granskning knep hon beslutsamt ihop lapparna och gjorde en rorelse for att dra sig tillbaka in i skydd av sitt eget hem.

Segelsommaren handlade snabbt och satte foten i dorrspringan. Darefter fumlade han av sig mossan9 och sa sitt namn och vad han ville.

– Jag ar i ett arende fran min kamrat!

Den gamla slappte dorrhandtaget och gjorde en rorelse for att undvika intrangningen. Hennes ansikte hade blivit vitare an det redan varit.

– Er kamrat... vad kan jag ha med honom att gora?

Trots radslan och den reumatiska varken hade den gamla damen stramat upp sig sa gott hon kunde. Hon stod rakryggad infor den frammande mannen.

Jorgen Ruta strackte med en hjalplos, nastan besvarjande rorelse fram det knyte som han burit under hela resan fran sodra Irland.

– Jo, er son var skeppskamrat till mig ombord pa skonaren Eagle,10 sade segelsommaren och pressade grapapperspaketet mellan handerna pa den overrumplade kvinnan.

Den gamla modern tog ett halvt steg baklanges in i rummet; Hon kanske var radd for framlingen samtidigt som hon ville halla sanningen borta ifran sig.

– Min son... har han skickat er hit till mej?

Jorgen Ruta stod med mossan i hand och hade svart att lyfta blicken fran den breda dorrtroskeln.
– En vecka dessforinnan, da befalet ombord pa Eagle gett honom order att resa, hade han inte for ett ogonblick gjort klart for sig, att hans arende kunde vara sarskilt svar. Nu nar han antligen stod vid resans mal, kande han sig meningslost tomhant och barskrapad.11 Ett knyte hade han att overlamna. Ingenting annat. En halsning fran befalet och kamraterna ombord pa Eagle.

– Kommer ni med halsningar fran min son, da far ni inte stanna har ute pa trappan, sade den gamla.
– Ni ar ju van till min son. Da ar ni ocksa valkommen att stiga inomdorrs!12

Med en forvanad blick sag segelsommaren upp pa kamratens mor. Det var nagot nytt hos henne. Nagot som var helt annorlunda an forut. Hennes fortvinade, nastan utslocknade rost hade blivit stadig och lugn.

– Stig bara pa, sade hon. Den gamla vande sig om, gick nagra steg in i huset och oppnade dorren till finrummet.13

Den lilla kammaren var mattad med en vanlig, inbjudande varme. De vitkalkade vaggarna hade prytts med fargrika bonader. Daremellan hangde flera rader med storblommiga porslinstallrikar, uppsatta i smala staltradsstall.14 Till vad nytta forstod inte segelsommaren. Men han hade inte varit inne i ett riktigt bostadrum pa manga decennier. Han hade sa lite vetskap om skonhet, tradition och hemtrevnad.

– Varsagod och sitt, sade modern och gjorde en inbjudande gest mot en av stolarna som stod intill det ovala bordet mitt i rummet.
– Ni har kanske rest lang vag och behover vila!

Segelsommaren mumlade nagot, kanske det var ett tack, nar han forsiktigt slog sig ner pa stolsitsens allra yttersta kant.

– Ni ar bade trott och hungrig. Jag ska genast se till

att gora i ordning en bricka med smorgasar. Ni dricker val ol?

Antligen fick den tafatte sjomannen mal i munnen.16

– Nej, tack! Inget besvar for min skull. Jag ska ga nu genast, nar mitt arende blivit utrattat!

Husets vardinna stod annu och holl i det stora grapapperspaketet som Jorgen Ruta hade tryckt i hennes hander. Det var som om hon forut inte hade sett det. Men nu, da hon skulle lagga paketet ifran sig, blev hon staende ororlig och bara stirrade pa bordan mellan sina hander. Hon hade alldeles glomt bort den gastfrihet hon nyss ansett sig vara skyldig den man som kom langvaga ifran18 med halsningar fran sonen.

Till slut vande sig modern om. Utan tvekan gick hon fram till Jorgen Ruta och stallde sig rakt framfor honom:

– Hur gick det till?

Den plotsliga fragan overrumplade sjomannen. Han gjorde ett forsok att resa sig for att vinna tid och kunna ge ett ordentligt svar. Men kvinnan lade sin utmarglade hand pa hans axel och tvingade honom att sitta kvar.

– Varfor ni ar har, forstod jag genast ni overlamnade min sons tillhorigheter. Men jag vill ocksa veta hur det gick till.

– Ja, jag har kommit pa order av befalhavaren ombord pa Eagle, sade segelsommaren hogtidligt och stelt som om han last upp en val inlard laxa. Kapten ville sjalv resa for att overbringa budskapet. Men han kunde inte vart sprak, han visste inte hur han infor er skulle kunna hylla er sons osjalviska sjomannagarning. Darfor skickades jag som var hans landsman och gode van.

Innan Jorgen Ruta kommit till slutet av sin utanlaxa17 hade modern gatt ett stycke bort i rummet och satt sig pa en stol mitt emot sin gast. Emellan dem stod det ovala bordet. Mitt pa bordet stod en karbidlampa. Den farglosa, intensivt vita lagan lyste upp en trang ljuscirkel, som inte nadde ut over bordsskivan. Resten av rummet lag i halvskymning. Modern holl sina magra hander hart knappta framfor sig. Lugnt och granskande sag hon pa sjomannen tvars over karbidljuset.

– Far jag gora er en fraga, aven om den ar obehaglig?

– Javisst!

– Varfor undviker ni att se mej i ogonen?

Jorgen Ruta sag ovilligt upp for att mota kvinnans blick.

– Tala hellre om sanningen. Beratta vad som verkligen hant! Hur dog min son? Skedde det pa ett fegt eller hederligt satt?

Sjomannen snurrade sin mossa nervost mellan handerna. Under den langa resan hade han i detalj tankt ut vad han skulle beratta om sin van. Men moderns fraga forbryllade honom, den var inte sa latt att svara pa.
– Hade Algot varit feg eller hederlig? Han hade fordolt sin sjukdom. Var det hederligt? Och feghet? Var det fegt att undvika allt arbete pa stora hojder? Det var man inte van vid till sjoss, darfor hade Algot blivit utsedd till gyckelbocken18 ombord, den som alltid blev utsatt for grova skamt och forsmadligt han. Algot kande till sin sjukdom. Sa snart han kommit ett stycke upp i riggen,19 overfolls han av svaghet och yrsel. Styrkan gick ur hans hander och kroppen forlamades. Han var oformogen till allt arbete uppe pa rarna.20 Men just darfor skickades han standigt pa nytt sa hogt upp i riggen som mojligt. Det var en god sak vard ett gott flin av alla friska man att se den ynklige mannen klamra sig fast i blind radsla vid det som holl att ta i. Dar fick han hanga till dess spyorna kom, om inte nagon av de ej alltfor skamtsamma och skrattlystna dessforinnan hunnit antra upp for att hjalpa ner den vanmaktiga kamraten.

Modern sag pa Jorgen Ruta med ogon som var grumliga av alderdom. Da segelsommaren tvekade om vad han skulle svara pa hennes fraga (ty kraftloshet och sjukdom kunde inte kallas feghet), visade modern med en gest mot fonstren, som var helt tackta av svarta rullgardiner:

– Har utanfor ligger Kattegatt. Ni ska inte vara radd for att saga mig hela sanningen... i hela mitt liv har jag kant till sanningen om sjon... den ger oss vart levebrod och tar vara liv... min far... mina broder... min make och mina